Trekking, klättring, wadi-bashing

Aktivsemester

Upptäck dit egna personliga Oman — över 10.000 kilometer asfalterad väg och 25.000 kilometer grusväg är de ideala förutsättningarna. Vägskyltarna är tvåspråkiga — arabiska och engelska. Nu för tiden räcker det ofta med en vanlig hyrbil för att utan problem kunna ta sig till imponerande dalar och till utkanten av sandöknen Wahiba. Den som vill tränga djupare in i de nästan orörda landskapen behöver däremot en jeep och borde dessutom ha lite erfarenhet när det gäller att hantera ett sådant fordon.

Många bergsvägar blir plötsligt extremt trånga och branta, de vidsträckta sandöknarna Wahiba och Rub al Khali kräver ytterst skickliga förare. Lugnast är det om man i dessa fall låter en av Beduin reseledarna köra.

Hajarbergens flodbäddar utmärker sig genom den geologiska mångfaldigheten. Var och en är en värld för sig. Överallt träffar man på vänliga och hjälpsamma människor. Det är en självklarhet att besvara deras hälsningar — och det är absolut nödvändigt att lyda deras råd när det gäller vädret. Det räcker med några starka regnskurar för att de trånga flodbäddarna ska förvandlas till vilda forsande vattendrag.

Glöm ej fasta stabila skor! 42 väl markerade vandringsstigar ger en häpnadsväckande utsikt över norra Omans uppseendeväckande bergsvärld. Stigarna som befinner sig långt avsides från vägarna leder genom uråldriga bosättningar, längs kilometer långa bevattningskanaler, genom hissnande branta klippväggar och upp på svala högplatåer. Alla som drömt om att klättra avsides från de vanliga vägarna, har här funnit paradiset. Att bli ett med naturen, i Oman förvandlas denna dröm snabbt till verklighet.

Den som för ett par dagar helt och hållet vill lämna vår tekniserade värld, borde ta sig över Wahibas vidsträckta sanddynor på kamelryggen. Snabbt tar man över samma långsamma rytm som djurets makliga steg. Tiden blir betydelselös. Sinnena skärps. Ögat registrerar allt fler nyanser i sandens växlande färger, örat uppfattar sandens tysta rinnande över sanddynorna. Tungan sitter uttorkad fast på gommen och längtar efter nästa klunk kylande vatten. Efter en vecka är resan i harmoni med naturen och sig själv över. Vid horisonten ser man en blå remsa över det gula sandhavet. Det är ingen hägring, utan den Indiska oceanen, som belönar den långa rittens mödor och besvär med sina varma, mjuka vågor.